Alla ord är som knivar som hugger i mitt bröst..
..va det för mycket begärt med lite tröst?
Att varje dag ständigt höra samma ord, fast dom tydligen är på skoj. Så gör det lika ont varje gång.
Hora? Player? Bitch? Bimbo? Fjortis?
Vadfan har ni fått det ifrån? Jag vet vad som sägs bakom min rygg, det går rykten om mitt privatliv.
Förstå att min insida är ett totalt jävla kaos, jag vet inte vad jag ska ta mig till.
För varje gång jag försöker gå vidare, så är alltid minnena och tankarna där och sätter krokben på mej,
"Marcus finns inte mer", orden gör fortfarande lika ont. Varje gång jag blundar ser jag dig, ligga där i kapellet.
Kritvit. Blåa läppar och Stenhård.
Jag saknar tiderna, -07 och bakåt. Då vi va 5 som bodde här hemma, inte 4 som vi är nu.
Marcus, bror, Jag vill ha dej tillbaka. Nu.
Inte ens en miljard tårar kan få dig tillbaka, det vet jag, för jag har försökt.
Men jag vet att du ser mej, och övervakar varje steg jag tar, även fast jag nte ser dej.
Du finns alltig med mig och ger míg en hjälpande hand när det behövs.
men, vad hade hänt ifall du nte hade åkt ner och spelat innebandy?
Hade du fortfarande levt här då? lr hade du dött iaf, när du satt på ditt rum och spela CS, lr när du åkte i din bil?
13 år fick jag tillsammans med dig. Det va du som alltid hjälpte mig, som t. ex. när jag började skolan, jag började Ettan och du gick i sexan. Jag fick vara med dig och dina kompisar på raster, du sa till mej att sitta utanför sitt klassrum på mina raster och vänta tills du hade rast. Jag fick vara med dig på en slöjdlektion en gång, du hjälpte mig med allt, jag gjorde en fisk, av trä.
Också minns jag, när vi låg i din säng och spela något bilspel på PS2, det va natt och väldigt sent. Jag somnade på ditt bröst, du bädda in mej och lät mig sova där.
Vi bråkade mycket med varann när jag va liten, du slog mig altid så hårt i magen så jag inte kunde andas. Och du har slagit ut en tand på mig. Men det har varit på skoj. Du har aldrig menat något illa.
Dom sista månaderna av ditt liv, blev vi väldigt nära, vi va med varann i stortsett varje dag
Du sa till mig, 2 dagar innan du dog, alltstå den 15 Mars 2008, såhär:
"Du måste ta tag i skolan nu, så du kan bli lika bra som jag" Jag försökte, men lyckades inte. Men Jag ska försöka igen, och denna gången ska jag lyckas, för din skull. Det va ju det du ville.
Det är tider som aldrig kommer komma tillbaka. Det enda jag har är minnena, det är min dyrbaraste ägodel.
Mina minnen med dig, dom är obeskrivliga
Jag hoppas att du är lika stolt över mig, som jag var och alltid kommer vara över dig.
Vila i frid Marcus, jag älskar dig
5/11/89 - 17/3/08
För några årsen va jag stark och svårslagen, kolla på mig nu. Alltid svullna tårkanaler
Kommentarer
Postat av: jannna
Vet inte riktigt vad ja skriva, antar att det spelar nog ingen roll heller,
men jag finns Sofia, alltid <3
Postat av: emelie
fiaa!=( snälla säg till om det är ngt!! finns alltid<3
Postat av: tilda
sofia,
jag vet att jag inte kan göra någonting åt det..
men jag finns här, alltid.
<3
Postat av: emma
det är hemskt, vet inte vad jag ska säga, känns som att det bara kommer bli fel då. men jag finns här!<3
Trackback
