Jag vill ha min bror tillbaka, jag skulle offra i stort sett allt, för att få se dig igen eller få höra din röst igen.

tänker på dig dag ut och dag in.

tänker hur livet hade varit om du hade levt fortfarande.

tänker om du hade dött även om du inte hade åkt ner och spelat innebandy den där kvällen.

tänker hur jag hade varit om du hade levt fortfarande, om jag hade varit en helt annan person.

tänker att det mycket väl kan ha varit mitt fel, att du dog.

---

Det som gör mest ont är att jag inte ens fick säga hejdå till dig, vi skiljdes åt som ovänner, vi hade bråkat samma dag. Men för mig, kommer du alltid vara min storebror, du har din plats i mitt hjärta som du alltid kommer att ha.

Nu är det snart tre årsen du lämnade jorden. Hur har jag ens överlevt, utan mina vänner och familj hade det aldrig gått. Då hade jag också lämnat jorden, tillsammans med dig, min bror.

Ingen förstår känslan, att det varje dag känns som någon sticker en kniv i hjärtat och vrider om. Sen drar ur och sticker i igen ooch vrider om.

Jag hade iallafall velat säga hejdå, när du levde. inte behöva göra det när du låg på sjukhuset samma dag du dog och vi fick åka in och kolla på dig, du va helt vit, stenhård, blåa läppar. Men du hade fortfarande ditt wax i håret, kommer så väl ihåg doften på det.

---

Plus att ha fått åka fram och tillbaka till sjukhuset i fem år, med en trasig rygg, att inte ha kunnat leva normalt under dessa år gör det inte speciellt mycket lättare.

6 röntgnar på tre olika sjukhus, 4 olika sjukgymnaster, flera olika läkare. Nu äntligen, fem år senare har dom hittat felet på mig. Det fattas en kota. Ett kotutskott har växt ihop med beckenbenet. En disk mellan två kotor fattas. Det är kotutskottet som ska opereras bort inom en snar framtid, och då förhoppningsvis får jag leva normalt igen.